Jag har rankat världens svåraste sporter – och hela sport-Sverige kommer lacka ur

När jag såg att en amerikansk, stor tidning, med hjälp av något oklart mätverktyg, rankat de allra svåraste sporterna så ryggade jag tillbaka.
Visst, hockey kanske inte är så jävla lätt – men tvåa!? Nej, där slutade jag läsa.
Jag bestämde mig i stället för att göra ett eget försök.
Så håll till godo – här är, MED inbördes ordning, de 10 absolut svåraste sporterna som finns.

10: Backhoppning

Alltså, de åker jättesnabbt nedför en brant backe – och flyger sedan i luften 250 meter? Jag ställer mig emot detta av två anledningar: Det är ju totalt livsfarligt, och jag förstår inte hur någon ens vågar åka så snabbt nedför en backe? Jag har, personligen, dessutom svårt att färdas cirka 250 meter på marken, gåendes i långsam fart, på grund av min bristande ork. Jag skulle absolut inte våga – eller ens försöka – ge mig på att göra det i luften.

9: Ishockey

Så jävla svårt ÄR det inte att spela ishockey. Men det är, hur man än vrider och vänder på det, svårt att stå på ett par millimetertunna skenor – och sedan bli tacklad av någon, ofta stor som en buss. Jag har dessutom enorm respekt för hockeymålvakter, för det går fan snabbt och smäller ofta sjukt nära. Livsfarligt! Viga som fan är de, också. Om en som är oduglig på ishockey hoppar in i en match så märks det ju efter några sekunder – i fotboll, som ratas på listan, så skulle dock en oduglig kunna hoppa in och spela ytterback i åtminstone en kvart. Nej, här får Zlatan enkelt backa undan.

8: Mountainbike

De åker sinnessjukt snabbt, nerför stigar och allt möjligt skit och det är ju totalt livsfarligt. Förstå att åka nedför den där backen – man vill ju inte åka snabbt? Men de måste ju, annars kommer man ju tvärsist? Den balansgången vill jag aldrig behöva ställas inför – och cred för det ska de ha. Jag hade aldrig sett ett mountainbike-lopp innan Jenny Rissveds guldlopp i OS 2016, och jävlar vad imponerad jag blev. Det räcker ju med att dom kör fel EN CENTIMETER – rätt in i en sten – så går allt åt helvete.

7: Stavhopp

När Armand Duplantis idrottar så bryter han ju naturlagar, det ska liksom inte vara möjligt att bara hoppa sex meter upp i luften. När man hade skolgymnastik tyckte jag att det var lite läskigt att hoppa höjdhopp, för det gjorde så satans ont om man rev och landade på stången. Här finns dessutom faktorn att staven kan gå sönder – vilken den gjorde för Angelica Bengtsson i VM – vilket känns direkt livsfarligt? Man tänker kanske inte på friidrott som en extrem sport, men det finns mängder av dödsfall inom stavhopp – det säger fan allt.

Mondo Duplantis, världsrekord
200208 Armand Duplantis celebrates after setting the new world record by clearing 6,17 meters when competing in the men’s pole vault during the World Athletics Indoor Tour on February 8, 2020 in Torun. Photo: Aleksandra Szmigiel / BILDBYRÅN / Cop 291

6: Speedway

När jag fick höra att speedwaymotorcyklar inte har någon broms så höll jag på att svimma. Man åker alltså extremt tätt, på leriga och oftast blöta banor, snabbt som bara den – UTAN BROMS!? Känns dessutom riktigt svårt att göra omkörningarna de håller på med, och så finns det ju en enorm skaderisk? Hade inte hoppat in i en speedwaymatch för ett åttasiffrigt belopp.

Tony Rickardsson, speedway
050910 Motor, Speedway, VM: Tony Rickardsson kramar VM-bucklan (pokal, buckla) efter sin suveräna uppvisning i Italien. © Bildbyrån – 28201

5: Konståkning

Här behövs egentligen ingen större motivering. Jag kan knappt åka skridskor framåt, och jag kan definitivt inte dansa. Här slår vi alltså ihop de två aktiviteterna till en sport – som såklart är fullständigt omöjlig. Det är inte så kul att titta på, om du frågar mig, men det är klart att man blir imponerad när de håller på att snurra runt.

4: Boxning

Det kanske låter enkelt att bara stå i en ring och slå lite slag, men att hoppa in där och slå någon allt vad man har under sjukt lång tid i syfte att sänka honom – det är så brutalt att jag knappt hittar ord. Det krävs fysik, styrka – och snabbhet. Och då har vi inte ens nämnt det mentala – att hoppa in i en ring och veta att man faktiskt kommer åka på stryk. Fyfan, vilken obehaglig grej.

3: Bowling

De personer jag respekterar mest i hela världen är bowlare. Alltså, inga lalliga bowlare som glider ner i den sunkiga, lokal bowlinghallen på fredagskvällen nio starköl in. Utan de ÄKTA hårdjobbande jäklarna – de ska ha all kredd i världen. Förstå att spela en sport där ALLA kan vara bra – men vissa bara är lite, lite bättre? Det är så oerhört märkligt att en del proffs är bättre än andra proffs, då sporten egentligen inte är SÅ svår. Det är det som gör den så svår.
Jag brukar se på bowlingmatcher i Sundbybergs bowlinghall och jag mår aldrig så bra som när jag är där. Dels för att man får dricka öl, så klart, men även för att man får se grabbarna (för det är oftast grabbar) kämpa – och det skriks så himla mycket.

2: Golf

Jag spelar golf själv, så här är det ingenting som jag höftar med. Tro det eller ej – men jag har sportat mycket och jag kan med rak rygg säga att nästan ingenting mäter sig mot golf. Man ska ibland så långt som över 500 meter – och hålet är PISSLITET. Och det finns så många olika typer av slag att slå? Det är en grej att slå driver, en grej att slå ett långt järn, en helt annan grej att slå ett kortare järn – och då har vi inte ens kommit till green där det bara blir ännu svårare. Ofta när jag spelar golf så ifrågasätter jag mig själv till den grad att jag knappt vill existera längre, men för de få, få gångerna som det går bra så är det värt. Man mår så himla bra. Min högsta önskan i livet är att det ska gå bra lite oftare, men det ser oerhört mörkt ut.

Henrik Stenson, golf
190718 Henrik Stenson, of Sweden during the first round of the golf tournament The 148th Open Championship on July 18, 2019 in Portrush. Photo: Petter Arvidson / BILDBYRÅN / kod PA / 92325

1: Dart

När Michael van Gerwen och de andra proffsen kör dart så tappar jag hakan – varenda kast. De står ÄNDÅ ganska långt ifrån, och träffar så otroligt många kast rätt. De gör det dessutom ofta inför en extremt högljudd publik, som buar om de misslyckas och sjunger i primalskrik om de lyckas. Det är inte klokt hur bra de faktiskt är. Om man kollar en riktig match så ser det så himla enkelt ut, men varje gång jag är hos min vän som har en darttavla i sin lägenhet och kastar så blir jag tokig – för det går ju inte att träffa tavlan knappt. Med lite träning, kanske, men så ofta? Jag tror inte det är möjligt med oändliga timmar.
Jag har dessutom hört att dart är den enda sporten i världen där det är okej att supa utan att det klassas som dopning – vilket såklart gör det mycket svårare? Man är ju sällan lika vass i varken tanke eller metodik några enheter in, vilket gör att min respekt bara växer. Hatten av till alla darthjältar där ute – ni är mina hjältar!

Dela för att berätta vad du tycker om det här!

Få våra nyhetsbrev!