Firandet ville aldrig ta slut efter VM-guldet 1998.
För Johan Tornberg, som gick från reserv till stor hjälte, blev det dock mäktigare än för många andra.
– Det är absurt och surrealistiskt att få den uppmärksamheten, säger han.
Sverige hade tidigare under året 1998 varit med om ett stort fiasko då man under OS i Nagano åkte ut redan i kvartsfinalen mot Finland. Bara månader senare kom dock chansen till revansch då det vankades VM–spel – och det var inte direkt ett anonymt lag som Sverige skickade till Schweiz.
Mäktiga firandet
Med fanns bland andra Peter Forsberg, Mats Sundin och Tommy Salo – men en av de stora hjältarna var en, i sammanhanget, betydligt mer orutinerad spelare. Johan Tornberg, i dag mest känd som expert i C More, gjorde bara en VM-turnering, just 1998, men han blev en av de riktigt stora guldhjältarna i turneringen, som alltså Sverige vann.
Firandet ville aldrig ta slut, såväl i Schweiz som på Sergels Torg i Stockholm. Men för nämnde Tornberg fortsatte firandet rejält – även i hemkommunen Pajala.
– Det blev en ordentlig resa upp dit. Mamma och pappa ringde mig och sa att jag bara måste komma upp. Hela Pajala ville att jag skulle komma hem. Och sen hem till Pajala, jag landade i Umeå och föräldrarna fick hämta mig, och sen till Pajala hade mina grannar klätt en gammal Mercedes från 50-talet och satt upp en stol på taket, och klätt in den i guldpapper och jag hade hjälm på mig, säger Tornberg i podcasten ”Släpp Sargen”.
Fick en gata(!)
Men det slutade inte där. Tornberg fick även chansen att fira uppe i Pajala – med VM-bucklan.
– Sen hade ju faktiskt också Micke Renberg snott VM-pokalen, så den kom från Piteå, där han var, det är 30 mil emellan. NSD, tidningen, tog pokalen och lindade in den i en filt till Pajala. Jag visste ju inte om det! Så jag fick med den i famnen och eskorterades genom hela byn, det är alltså tre tusen invånare. Sen in i en sporthall som var fullsatt, och blev firad där av hela kommunen. Det var helt fantastiskt, säger han, och fortsätter:
Det är liksom absurt och surrealistiskt att få uppmärksamheten, och det är liksom så här: ”Ouf, ska verkligen jag? Vänta nu…”. Nästan lite jobbigt.
Tornberg fick dock även en lite mer udda superhyllning – i form av en gata.
När jag lämnade Pajala var det uterink men nu skulle en ny ishall börja byggas, och kommunen sa att vägen upp dit skulle bli döpt efter mig, till Johans väg. Så vägen upp till ishallen är uppdöpt efter mig. Det är också så här: ”Vafan hände där?”. Det är liksom reserven som sköt ett skott och gjorde ett mål som snubblade in, och så får man en väg uppkallad efter sig. Men det är ingenting som försvinner så jag är jättetacksam att de ville föreviga det på det sättet, säger han.
