Glenn Strömberg har blivit folkkär med sitt målskrik.
Men fejk är det inte.
– Så gör jag aldrig, slår han fast i podcasten ”Fördomspodden”.
Glenn Strömberg var redan som spelare en av våra allra största, då han hade en lång och framgångsrik karriär i flertalet europeiska storklubbar. Framför allt så är han känd för tiden i Atalanta, där han blev en riktig ikon och Strömberg bor faktiskt än i dag kvar i staden Bergamo.
Kända målskriket
1992 la han skorna på hyllan och bara två år senare så blev han expertkommentator – och nästa succékarriär var påbörjad. Strömberg började med att kommentera italiensk fotboll i TV4, men under de senare åren har han haft framträdande roller som expert i både studios och under matcher i såväl Viasat som SVT.
Strömberg har framför allt blivit känd för sina klassiska skrik som uppstår vid farliga målchanser. Och sedan det startade så har hans popularitet stigit raketartat, vilket gör att det lätt går att undra hur äkta det egentligen är, eller om Strömberg numera spelar mycket på det under matcherna.
”Det gör jag aldrig”
Just det får Glenn Strömberg frågan om när han förra veckan deltog i podcasten ”Fördomspodden”, men han slog då ifrån sig rejält och menar att det inte är någonting han ”packar med sig redan när han sätter sig på flyget”.
– Nej, så gör jag faktiskt aldrig. Jag paketerar aldrig in det, och det kan till och med gå så ibland att det kan gå en två veckor, och så kommer det folk på sociala medier som säger: ”Jahapp, det kom inget skrik där!?”. Då måste jag svara varför, att jag inte kände för det eller så. Så det kommer faktiskt helt spontant, säger han i podcasten.
Strömberg menar att anledningen till att skriket växt fram beror på att arbetsförhållandena, och att experkommentators roll, har förändrats.
– Det är lite mer rörelse och dynamik i dag när man kommenterar en fotbollsmatch, än det var när jag började. Hela samhället förändras ju under 40 år, och olika arbetssätt förändras också. Det är ju likadant med fotbollen för jag kommer ihåg de första gångerna jag kommenterade, då var det liksom bara: ”Säg inte för mycket nu.”, säger han.
