Roger Rönnberg är känd för att visa mycket känslor.
Men ibland tycker han själv att det går i överdrift.
– När man tävlar så blir jag löjlig. När jag ser mig själv utifrån så skäms jag, säger han.
Roger Rönnberg går i höst in på sin nionde raka säsong som tränare för Frölunda, och det finns en anledning till att han fått behålla sitt jobb så pass länge. Frölunda har under Rönnbergs ledning varit ett ständigt topplag som tagit flera tunga titlar, och i dagsläget finns det få aktiva tränare som är lika meriterade som Rönnberg.
Stora sågningen av sig själv
Men Rönnberg har inte bara gjort sig känd för att vara en framgångsrik tränare, ofta pratas det även om hans beteende i båset. Rönnberg har nämligen gjort sig lite av ett namn för att han alltid visar känslor, och han är nästan aldrig rädd för att visa vad han tycker och tänker om saker.
Men det är inte direkt med stolthet… Rönnberg är i podcasten Släpp Sargen mycket självkritisk när det handlar om hur uppeldad han blir på bänken med jämna mellanrum.
– När man tävlar så blir jag löjlig. När jag ser mig själv utifrån så skäms jag. ”Vad i helvete, Roger! Skärp dig! Du är bara tränare”. Jag kan imponeras över coacher som inte visar något. Jag har ju inget pokerface, utan känslorna är på ytan. Man kan ju tävla utan att visa det. De lugnaste coacherna vill väl vinna lika mycket som den som vevar och skriker, säger Rönnberg, och fortsätter:
– Sedan har jag problem med auktoriteter. Att bli styrd av någon har jag ruskiga problem med. Det spelar ingen roll om det är en parkeringsvakt eller en domare, så väcker det mina sämsta sidor. Det har jag vetat om ganska länge, att det har jag problem med – men jag har inte lyckats göra något åt det på något riktigt bra sätt. Där och då, när man är ute och tävlar … tyvärr blir det lite för mycket tunnelseende ibland.
”Blir bättre och bättre”
Robin Figren, som också är med i podden, fyller i:
– Där överdriver du lite, Roger. Du har utvecklat det där något sjukt. Jag måste säga det – du är helt eminent i intervjuer och så. Jag kan slå fast att du blivit bättre.
– Klart att det blir bättre och bättre. Man går inte från svart till vitt, menar Rönnberg.
Rönnberg berättar också att det kan bli irriterat även utanför hockey. Exempelvis under lediga dagar när han gärna spelar golf.
– Man är väl manodepressiv som med allt annat. Golfbanan är ett bra ställe om man vill jobba med sitt självhat. Det är ett bra ställe för att skaffa sig en helt annan värld – där man kan släppa hockeyn totalt.
