Börje Salming vägrade sluta spela hockey.
Han gick emot läkarnas vädjan – och fortsatte i tolv år till.
Få svenska idrottsmän i historien har åkt på lika mycket smällar och skador som Börje Salming. Hans totala skadelista hade gett vem som helst fantomsmärtor, men det var aldrig något större gnäll på honom.
Kronisk bihåleinflammation
Han dominerade i NHL år efter år, och vann Toronto-fansens kärlek med sitt stenhårda och uppoffrande spel, kryddat med en enorm gnutta teknik, finess och skridskoåkning. Smällarna på isen höll på att göra Börje Salming blind, och det var inte sällan han åkte runt med något ben brutet i kroppen. Men det var en grej som faktiskt fick honom att nästan avsluta karriären – tidigt, dessutom.
När en svensk tidning besökte Börje Salming i Toronto 1981 så berättade han om hur illa ställt det var med hans bihålor. Han hade problem med bihålorna redan som tonåring, och det utvecklades till kronisk bihåleinflammation. Han testade precis allt – alla läkemedel, alla möjliga operationer – men ingenting hjälpte. Till den svenska tidningen sa Salming att han var uppgiven.
– Det blir bara värre och värre, suckade han.
Trotsade läkarna
Läkarna var eniga: För att bli kvitt besvären behövde Salming antingen vila, eller sluta spela ishockey helt. Det var luften i hallarna som ställde till det, men vila var aldrig ens att fundera på – trots läkarnas vädjan. Under långa perioder spelade Salming med penicillin, och en gång var det till och med så illa att han tvingades ligga med dropp en vecka. Men Salming spelade ändå mest av alla i hela Toronto, varje match. Och tre dagar efter att han slutade med droppet spelade han match igen. Tidningen skriver att Salming en måndag opererade halsen. På onsdag spelade han match igen.
När tidningen pratar med Börje har stämbanden påverkats av bihåleinflammationen, och han kan bara viska under hela intervjun. Kort därefter åkte han iväg på en tio dagar lång borta-roadtrip. Men Salming gav inte upp. Han har alltid varit tacksam för hockeyn, och han kände att han inte kunde sluta. Och det gjorde han inte heller. Efter intervjun, där han var så öppen om sina problem, så fortsatte karriären. Först 1990 – nio år senare – lämnar han NHL, och sedan fortsatte karriären i ytterligare tre år hemma i Sverige. Snacka om att inte ge upp!
