Daniel Alfredsson var en riktig grovjobbare under sin tid i NHL.
Och han hade sina knep för att få ut det där lilla extra på isen.
– Ibland så måste man lura sin hjärna, säger ”Alfie” till The Athletic.
Daniel Alfredsson är en av de mest ikoniska spelarna som vi sett inom den svenska ishockeyn. Som 20-åring debuterade forwarden från Göteborg i dåvarande Elitserien, efter att han lämnat division 2-klubben HC Mölndal för Frölunda. Genombrottet kom året därpå, när ”Alfie” stod för 20 mål och 10 assist på 39 matcher.
Ikonen Alfredsson
Inför säsongen 1995-1996 gick flyttlasset över atlanten och till Ottawa Senators, och redan under den första säsongen blev det stor succé sedan han gjort 26 mål och 35 assist och med det blev han utsedd till ligans bästa nykomling.
Artikeln fortsätter efter bilden.
Med sitt hårda jobb och med alla sina poäng växte Daniel Alfredsson fram till en stor legendar inom Ottawa Senators. Han fick äran att vara kapten under flera säsonger, och numera hänger Alfredssons tröja i taket i klubbens hemmaarena.
Ett stort framgångsrecept för Alfredsson var det särskilda knep han använde sig av när han kände tröttheten komma krypandes i kroppen.
– Jag tror att jag alltid har varit bra på att hantera smärta. Men om jag har några övernaturliga krafter? Självklart inte, säger Alfredsson till The Athletic.
”Måste lura hjärnan”
För att ta sig igenom de tuffa situationerna under en match kunde Alfredsson ibland tänka att hans barn befann sig i fara och att de behövde räddas. Därför skapade han ett fiktivt scenario inuti sitt huvud, så som att hans barn höll på att drunkna, där deras enda räddning hängde på hur snabbt han kunde åka på isen.
– Smärta är bara en signal till hjärnan att någonting är fel. Så ibland måste man lura hjärnan, menar Alfredsson.
Artikeln fortsätter efter bilden.
Alfredsson berättar att han lärde sig det genom att titta på sin pappa.
– Jag har sett min pappa kämpa sig igenom smärta, så därigenom har jag fått en väldigt stor respekt för just smärta.
