En vecka-ish har gått sedan jag tog det idiotiska vadet från Niclas om att jag visst kan klara Midnattsloppet på under 60 minuter. Vad har då hänt sedan dess? Har jag tränat satan och närmar mig toppform? Svar NEJ, trots några idoga försök till motion. Men skam den som ger sig.
För att springa en mil på färre än 60 minuter behöver jag hålla en genomsnittshastighet om 10 kilometer i timmen minus en sekund, har jag räknat ut. En inte alltför omöjlig uppgift, tänkte jag. Tills jag ställde mig på löpbandet i förra veckan. Satan vad jobbigt det är att springa. Igen.
Här är mitt personbästa
För transparens: jag har sprungit en mil på under timmen förut, men det var under ett annat liv. Efter lite forskning har jag lyckats konstatera att mitt personbästa på en mil ligger på 53:49 och slogs den 16 juli 2014.
Vad är min nuvarande status?
Till att börja med kunde jag, efter några få minuter på det där jävla löpbandet, konstatera att lungor, knän, höfter, fotleder och hjärna är en ganska bra bit från att klå den där rekordtiden från 2014.
Faktum är att jag var beredd att ge Niclas hans förbannade pengar efter att ha kutat bara några hundra meter, när det kändes som att mina lungor var på väg upp ur luftstrupen på mig.
När jag låg på golvet efteråt och försökte få ned lite syre i mina stackars lungor låg 112-samtalet inte långt bort. Det tog cirka hela eftermiddagen för blodsmaken att försvinna.
Men skam den som ger sig, tänkte jag och tog helg. Och på helgen unnar man sig, det är sedan gammalt.
Utöver ovan nämnda lunch blev det en redig bytta carbonara i fredags samt en påse Daim.
Söndagen bestod matmässigt enbart av en bit lax och lite sallad, vilket ju naturligtvis är beundransvärt på alla plan. Motion: se bild nedan.
Inte många steg där. Däremot lyckades jag se elva avsnitt av Lost. Vilka sjuka jävlar The Others är, ändå.
Ny vecka, nya tag
I måndags fortsatte så resan mot milen under timmen med ett sjujävla cirkelpass som fick pumpen att slå hårdare än när jag smakade öl första gången. Men nu är vi igång på riktigt!
Idag, onsdag, väntar dessutom ett lunchpass utan nåd. Då blir det ben med träningsnarkomanen Niclas Norlindh.
Kommer jag att klara milen på under en timme?
