Mars är här med besked, solen skiner och det snöar om vartannat. Men det finns ingen tid att vila på hanen längre, om bara sex månader är det Midnattslopp.
Därför inledde jag utesäsongen i måndags, och resultatet skvallrar om att det minsann blir en kamp mot klockan för att kunna klara milen på mindre än en timme.
Men skam den som ger sig.
Temperaturen visade +1 och utomhus var det beckmörkt. Hungern fick min kropp att skrika efter mat och fingrarna var iskalla.
Men jag trotsade både väder och mig själv och gav mig ut på årets första löprunda utomhus.
Löprunda är en kraftig överdrift
Eller, löprunda är att ta i kraftigt. Efter bara några hundra meter kändes det som att jag brutit ryggen, knäna gått ur led och benhinnorna exploderat.
Det rörde sig om maximal smärta i hela kroppen. Jag trodde för en stund att jag skulle stryka med och segna ned på en grusväg längs Sickla Strand.
Men. Jag bet ihop och fick till slut ihop en liten promenad runt Hammarbybacken.
Det faktum att jag var helt jävla ensam ute förstärkte bara känslan av att jag var en krigare på väg mot fiendens linje, vilket gav en rejäl adrenalinskjuts.
Kunde knappt ta mig ur sängen
Dagen efter var ingen direkt dans på rosor om man säger så. Att ta mig ur sängen var som att bestiga ett berg.
Det knakade i leder jag inte trodde fanns och musklerna ömmade satan.
Men det gav blodad tand, och inte minst en insikt om att jag måste lägga på ett rejält kol med träningen för att ha en chans att klara milen på mindre än en timme och på så vis vinna fem lax av min kollega Niclas.
Stay tuned för fler misslyckade träningsrapporter!
