Så här års när solen ÄNTLIGEN börjar värma så kan man ju faktiskt lämna hemmets karantän och ge sig ut i elljusspåret för en minst sagt välbehövlig motionsrunda.
Jakten på Niclas pengar har inte på något vis upphört, trots rådande coronakris. Midnattsloppet i Göteborg, där allting avgörs, går ju inte av stapeln förrän den 12 september och tills dess ämnar jag vara i toppform.
Eller. Så god form man nu hinner nå på några månader utan att ge upp allt för mycket av sitt helgliv.
Det var med Niclas besvikna min i sikte jag begav mig ut i den fruktade terrängen i Nackareservatet för att avverka några kilometer i jakt på formen som ska få mig att klara milen på under 60 minuter.
Klarar jag det vinner jag 5 000 kronor av Niclas – vilket jag ser mycket fram emot.
Social distansering: Omöjligt
Det råder som bekant karantäntider i Sverige, men jag hade en tanke om att det inte skulle vara något problem med den här sociala distanseringen alla pratar om i och med att jag befann mig en skog.
Tji fick jag. Det visade sig snabbt att alla de som brukar befolka Stockholms gator i vanliga fall inte alls satt hemma på kammaren i väntan på bättre tider. De hade flyttat till elljusspåret längs sjön där jag gick.
Medelklasspappor kittade till tänderna med pissdyr ”löputrustning” (behöver man inte bara ett par skor?) frustade förbi mig i svindlande fart samtidigt som det pågick någon slags barnvagnsslalom där i spåret.
Inget för oss svenskar
Just när jag trodde det hade lugnat ned sig lite så dök det upp ett fotbollslag. Eller om det var fyra fotbollslag för så där många elvaåringar har jag inte sett – eller framför allt HÖRT – sedan jag själv var elva.
Slutsats: jag lyckades få in lite motion och samtidigt insupa kunskapen att det här med social distansering inte är något för oss svenskar.
Spärra in oss.
