När jag antog vadet med min kollega Niclas, där vi satte 5 000 kronor var på att jag ska klara Midnattsloppet på under en timme, var det jävligt många variabler jag glömde att räkna med.
Framför allt är det extremt tråkigt att springa, men det är också smärtsamt, jobbigt och ensamt.
Nu är träningen inför Midnattsloppet officiellt igång. Vi är i skrivande stund inne på vecka sju av förberedelserna och det har fram tills nu varit ömsom vin, ömsom vatten med träningen.
Extremt tråkigt att springa
Men nu är våren snart här och det börjar således bli dags att börja löpa utomhus.
Som en förberedelse inför utomhussäsongen tänkte jag provspringa lite på ett löpband, för att ”känna på grejerna” som man säger.
Det fick mig att komma ihåg några saker kring det här med löpning.
Det är ofantligt tråkigt att springa. Samma monotona rörelse om och om igen tills benhinnorna, ryggen och knäna ger upp (vilket de gör förvånande snabbt).
Enbart smärta i kroppen
Det gör satans ont att utsätta sin kropp för fenomenet löpning. Överallt. Från det som en gång kallades hårfästet och nedåt är det enbart smärta som strömmar genom kroppen – och det finns ingenting man kan göra åt det. Bara fortsätta springa.
När man sparkar boll eller lirar ishockey eller ägnar sig åt annan valfri lagsport så gör man det som ett LAG. Man är liksom flera personer som tillsammans försöker med något. När man springer så är man helt jävla ensam. Finns ingen att klaga hos, ingen att få motivation av, ingen att klandra för alla misslyckanden.
Att springa får en dessutom att komma ihåg vilken usel kondis jag har. Blir andfådd efter några meter och lungorna känns som att de är på väg upp ur luftstrupen. Efteråt sitter jag och flämtar i flera minuter. Den där ”härliga känslan när endorfinerna rusar genom kroppen” som folk snackar om efter träning får jag nog glatt vänta på.
Allt jag känner efteråt är smärta. Men det där andra kanske kommer.
