Tränare i över 20 år.
Men Bengt-Åke Gustafssons plan var aldrig att bli hockeytränare.
– Innan jag blev tränare har jag alltid sagt ”de där jävla idioterna som sitter där i omklädningsrummet och ritar och grejar, det kommer jag aldrig göra”, berättar ”Bengan” för Sportbibeln.
Bengt-Åke Gustafsson, 65, är nog mest känd för sin tid som förbundskapten för Tre Kronor mellan 2005 och 2010. ”Bengan” skrev in sig i historieböckerna 2006 när han blev den första tränare att vinna både VM och OS samma år. Men han tog också SM-guld med Färjestad, och tränade flertalet schweiziska klubbar.
Bengt-Åkes bästa
Den numera pensionerade tränaren har därmed några stunder att välja mellan när det kommer att utse karriärens största ögonblick.
– Oj, vad svårt att välja. Det är väldigt svårt att välja. VM-guld och OS-guldet är ju jättestort, det kommer man inte ifrån. Och som klubbtränare, det vi gjorde i Färjestad när jag kom hem hit, det är ju sanslöst också. Vi gick obesegrade genom hela slutspelet och vinner alltihopa, det är ju svårslaget, det var en väldigt stark prestation, säger Bengt-Åke Gustafsson till Sportbibeln.
Artikeln fortsätter efter bilden.
65-åringen upplevde stora skillnader mellan att vara förbundskapten och klubbtränare.
– Som förbundskapten har du allt i ett större perspektiv. Som klubbtränare lever du i din lilla värld om man säger så. Det är de spelarna du har, och som du tränar med varje dag, jobbar med, pratar med och försöker utbilda dem och utveckla dem. I landslaget så kommer du in, tränar tre pass, sen är det en turnering att spela, så får man mer eller mindre se hur spelarna reagerar. Så det är ju lite annorlunda, det är klart, säger ”Bengan”.
Gustafsson tvekade
Det blev alltså en tränarkarriär på över 20 år, där Bengt-Åke nådde stora framgångar. Men under spelarkarriären var planen aldrig att bli tränare när han slutat spela.
– Innan jag blev tränare har jag alltid sagt ”tränare kommer jag aldrig att bli, de där jävla idioterna som sitter där i omklädningsrummet och ritar och grejar, och pratar och möten och det är alltihopa. Nej fy fan, det kommer jag aldrig göra”.
Men efter att Ralph Kreuger, som var Gustafssons tränare i österrikiska VEU Feldkirch, blivit Schweizisk förbundskapten lockade Kreuger svensken till att följa med till VM som assisterande tränare. Då stod Feldkirch utan tränare.
– Sen sa de ”Bengan, du måste ta över laget och träna Feldkirch”. ”Amen vad fasen” tänkte jag. Men då pratade jag med familjen, och vi trivdes väldigt bra där nere. Så vi sa ”ja, vi provar ett år så får vi se då”.
Artikeln fortsätter efter bilden.
Säsongen 1998/1999 blev en tuff start på tränarkarriären för Bengt-Åke. Året före vann Feldkirch CHL och var bästa klubblaget i Europa. Då bjöd klubbens ordförande in Tampa Bay Lightning och Buffalo Sabres till Österrike för att spela matcher. NHL-klubbarna chartrades varsitt jumbojet för spelarna och deras familjer.
– Vi spelade en match mot Tampa och det var ju jättetrevligt på alla sätt och vis, men det här var ju i början på… Augustilönen fick vi, men när vi skulle få septemberlönen så fanns det inga pengar kvar helt plötsligt. Då var det helt tomt i klubbkassan, då fanns det inte några pengar till oss. Så det var ju en tuff start där.
Plötsligt blev det Bengt-Åkes jobb att motivera spelarna att vilja träna och spela, trots att de inte fick något betalt. Han försökte få i spelarna att det var bättre att marknadsföra sig på isen än att bara sitta och vänta på något nytt. Samtidigt var svensken stöttande till spelarna, och uppmanade de som fick andra erbjudanden att hoppa på dem direkt.
– Det var ett jävla tufft år alltså, första året. Men samtidigt så var det ju en härlig utmaning, och man fick ju verkligen engagera sig och försöka övertala och pusha alla. Året därpå så fick jag ju erbjudandet från Schweiz ,och då kändes ju det ”fasen, det här är ju väldigt intressant”. Så då hängde jag på det då.
”Härlig utmaning”
Vad fick dig att vilja fortsätta tränarkarriären när du hade varit så emot det innan?
– Det var just känslan när man försökte motivera folk och få med dem på tåget, och man sen fick med dem och att de verkligen kämpade och bet ihop de som var kvar. Sen när jag då fick erbjudande från Schweiz att bli tränare där borta så kändes det som en liten utmaning.
– Jag hade precis kommit in i allt det här, men det var ju lite kul att försöka få in lite den gemenskapen och lagkänsla som jag vet inte var så vanligt i schweizisk ishockey, utan det var mer individsport. Importerna var in sin värld och de andra var i sin värld, och det var min arbetsuppgift att försöka få ihop det där på ett bra sätt. Så det blev en härlig utmaning, säger Bengt Åke Gustafsson.
