Karantän-träning: Promenad runt kvarteret, armhävningar och en bruten rygg: ”Skrek rakt ut”

Desperata tider kräver desperata åtgärder. Coronavirusets framfart har tvingat många, inklusive mig, till karantän.

Men träningen vilar aldrig, virus eller ej. Midnattsloppet kommer allt närmare och det finns således ingen tid att spilla på att sitta inne och uggla.

Hur det gick? Dåligt, naturligtvis.

I måndags kom det. Beskedet om att vi på jobbet nu ska jobba hemifrån i den mån det bara var möjligt.

Kanon, tänkte jag och såg mig själv liggandes på sofflocket utan byxor och hamra artiklar i rasande fart, utan att bli störd av mina bokstavsstinna kollegor Niclas och Lillen.

Men tji fick jag.

Småäter hela tiden

Fyfan vad tråkigt det är att jobba hemifrån. Det enda positiva med att jobba hemifrån är att man kan gå upp 45 minuter senare än vanligt. Resten suger.

Hur mycket det än tar emot att erkänna så saknar jag mina galningar till kollegor något fruktansvärt. Vad händer då när man inte har någon att slänga käft med dagarna i ända?

Jo, det kan jag berätta. Man småäter. Hela tiden. Frukost. Kaffe. Bulle. Lunch. Macka. Middag. Antal promenerade steg: 0.

Glömde bort att jag var hungrig

Så häromdagen fick jag ett ryck och bestämde mig för att ge mig ut på en riktig långpromenad för att få lite frisk luft och motion.

Dock blev promenaden kortare än beräknat, då jag i samma sekund som porten slog igen bakom mig insåg att jag nog var ganska jättehungrig.

Så långpromenaden blev en kortpromenad runt kvarteret.

Inga fjäderlätta steg.

Väl hemma så fick jag i mig lite mat och tänkte att jag skulle göra armhävningar och situps.

Trodde ryggen var av

Armhävningarna gick som smort, 70 stycken blev det sammanlagt.

Lätt som en plätt.

Hög puls, bra känning i musklerna. Lika bra att gå på sit-upsen direkt, tänkte jag.

Men på den åttonde situpen(?) sa det bara KNAK. Jag trodde ryggen hade gått av på mitten, skrek högt och vred mig i plågor likt en orm.

Det visade sig att det naturligtvis inte var någon fara, men eftersom min smärttröskel är cirka noll så blev jag rädd där för ett ögonblick.

Nya tag i helgen, då ska det jävlar i mig långpromeneras oavsett hungerskänsla.

Må väl, och titta gärna in här igen för usla träningstips!