Så här i coronatider när hela landet mer eller mindre är satt i karantän är det, föga förvånande, svårare att träna än vanligt.
Gymmet jag brukar gå till har stängt och det här med naturen lockar inte dundermycket
Men det gäller att kämpa på, så i ett försök att lägga några kilometer under fötterna hängde jag med mina vänner till Paradiset, ett naturreservat strax söder om Stockholm.
Naturen är inte en direkt fiende, men det är heller ingenting jag vill vara med om.
De skogsupplevelser jag hittills erfarit har lyckligtvis begränsats till de gånger man tvingats ut på ”friluftsdag” med skolan där man gick en kilometer in i någon gammal skog, drack tallbarrste och inte kunde gå på toaletten ordentligt.
Lite skog och några stigar
Därmed var jag måttligt road när mina vänner frågade om jag ville följa med ut på en skogspromenad i Paradiset.
Naturreservat eller ej så begriper jag inte riktigt namnet Paradiset. Det är en skog? Med några stigar, nån bänk att vila sig på och en liten sjöjävel.
Det första som slog mig när jag kom dit var hur idiotiskt klädda alla var. Jag FÖRSTÅR att man ska ha ”oömma” kläder men det här var något annat.
Klädda för arktisk exkursion
Vart man än tittade så var det 70-litersryggsäckar från Everest, tält, vandringskängor, termobyxor och gud vet vad.
Folk var alltså klädda som om de skulle vandra över en arktisk glaciär eller motsvarande. Inte vad jag hade väntat mig med tanke på att den här skogen ligger ungefär 15 minuters bilfärd från centrala Stockholm.
Och varför i hela friden skulle man välja att TÄLTA när man lika gärna kan åka hem på en kvart?
Min tes om att människor är fullkomligt dumma inuti huvudet fick med andra ord rejält med vatten på sin kvarn.
Bäst: grillkorven
Min egen vandring då? Jo, absolut. Iförd joggingskor traskade jag smidigt (nåja) genom buskar, över bäckar, barr, grenar, lera och en herrans massa annat konstigt.
Till sist kom vi fram till en grillplats, och här nådde min naturupplevelse sitt absoluta crescendo: vi grillade korv.
Absolut inte värt det
Chorizo, pulvermos, tunnbröd, senap och rostad lök. Noterbart är att ingen räkdoja kom med på grund av ett grovt misstag vid inhandlingen.
Vad blir då slutsatsen av mitt försök att bli en naturkille? Trots min starka motvilja så får jag ändå erkänna att det var ganska fint när man väl kom fram till den där sjön.
Men det var absolut inte värt ansträngningen, det enda bra jag tar med mig är att jag fick in nio kilometers promenad vilket tar mig ett steg närmare att klara milen på under 60 minuter.
Framöver blir det löpning och promenader i mer urbana miljöer, där man känner igen sig.
