Anders ”Lillen” Eklund var en karaktär.
Även när han förlorade.
Efter att ha fått storstryk av Tim Witherspoon kom han med det skönaste utspelet.
Han var 18 år gammal när han klev in i ringen för första gången, men det spelade ingen roll. Med sin enorma fysik – han vägde runt 120 kilo och mätte närmare två meter – så var han en supertalang direkt, och när han väl fick träna till sig litegrann så fattade alla att det var någonting alldeles särskilt.
Allas favorit
1980 fick Lillen åka till OS, efter att ha hunnit med att vinna både USM och JSM. Eklund lyckades dock inte med några stordåd där, och två år senare valde han att bli proffs. 1985 vann Lillen Eklund en EM-titel, och efter att ha vunnit den så var han en av Sveriges största idrottare – men även mest omskrivna. Journalisterna älskade honom, och han bjöd ofta på det lilla extra.
Trots att Lillen Eklund hade en del problem i de kommande titelfajterna så regnade pengarna in, och han blev inte direkt mindre omtyckt bland boxningsfans och journalister. Eklund hade en rak personlighet som gick rakt hem. Han vann 19 av 25 matcher, men allra skönast var han kanske efter förlusterna.
Helsköna orden
Lillen Eklund fajtades i USA i slutet av 80-talet. Han vann först mot Phillip Brown i en klassisk batalj. Därefter väntade den blivande världsmästaren, den närmast ökände Tim Witherspoon. Förhoppningarna på fajten var stora, men den varade inte särskilt länge. Det blev en snabb knockoutförlust, och början på slutet på Eklunds karriär.
Witherspoon var en bjässe, känd för sina snabba knockouts, och matchen mot Lillen var inget undantag. Knappt en minut i den första ronden var matchen över, men Lillen var inte missnöjd. I stället kom han med ett närmast klassiskt citat.
– Jag var bra så länge matchen varade, sa han.
Att bjuda på ett sånt citat efter att ha blivit knockad efter mindre än en minut – där snackar vi karaktär!
