Alla idrottsevenemang blir inte ihågkomna för resultatet eller enskilda idrottares prestationer. Vissa händelser blir ihågkomna för något större, något viktigare.
Ingen minns hur basketmatchen mellan Portland och Dallas den 25 april 2003 slutade. Men de som såg matchen kommer aldrig glömma hur tränaren Maurice Cheeks med en enkel gest förändrade livet för en 13-årig sångerska och hur han inspirerade miljoner framför tv-apparaterna.
13-åriga Natalie Gilbert var inbjuden av Portland för att sjunga den amerikanska nationalsången innan match. Hon drömde om en framtid på Broadway och förstod att hon var tvungen att skaka av sig nervositeten som kommer krypande om du ska framföra ett nummer inför 20 000 åskådare i en basketarena. Hon inledde lite trevande. Några rader in klarade hon inte mer.
Desperat försökte hon hitta orden. Hon försökte få någon i närheten att hjälpa till. Och hjälpen kom, i form av Portlands tränare Maurice Cheeks.
Cheeks viskade till Gilbert att ”det är okej” och lade armen runt henne. Han hjälpte henne med orden, att hitta melodin. Sekunderna senare hjälpte hela arenan till. Inklusive spelare.
– Hon var så ung, den upplevelsen hade kunnat förstöra henne, sa Meeks.
I stället lärde det Natalie Gilbert något annat. Att aldrig ge upp. Det inspirerade henne att försöka ännu hårdare. Några år senare lyckades Natalie komma in på en ansedd musikskola i Kalifornien.
Cheeks?
Han tyckte inte att hans gest var särskilt märkvärdig.
– Jag fick en bra uppfostran av mina föräldrar. Vi hade det inte enkelt. Men vi fick lära oss att respektera andra människor. Det är inte svårare än så. Om du är god mot andra människor, så kommer andra människor vara god mot dig.
Gilla Sportbibeln om du också älskar sport.
