Sista gåvan till Ingemar Johansson på begravningen – berör alla

Han gick med i Redbergslids boxningsklubb som 13-åring.
Sextiofyra år senare var det Redbergslids boxare som bar ut Ingemar Johansson ur den fullsatta kyrkan.
Klubbens sista ord till ”Ingo” var tydliga: ”Once a champ, always a champ”.

Ingemar Johansson föddes 22 september 1932 i Göteborg. Fadern Jens var murare, och Ingemar arbetade som stensättare innan han blev proffsboxare. Sporten låg djupt rotad i släkten: Pappans kusin var boxaren Vette “Ring-Larsson” Larsson, och bröderna Henry och Rolf boxades också en tid. Själv gick Ingemar med i Redbergslids BK som trettonåring och fick gå matcher redan som femtonåring.

Johanssons karriär

Han skulle sedan komma att bli Sveriges främsta boxare, även om inledningen av karriären fick en tuff start. Då Helsingfors-OS 1952 blev en skandal. I finalen mot amerikanen Ed Sanders diskvalificerades Johansson för passiv boxning, och Lennart Hyland kallade det i radion ”en skam för Sverige”. Hans far hade en annan syn på saken, enligt podcasten ”Snedtänkt”: ”Du gjorde alldeles rätt, låt dom inte komma åt dej”.

Samma år, 5 december 1952, debuterade Ingemar Johansson som proffs i Göteborg med en knockout-seger över Robert Masson i fjärde ronden. Han vann sina första 21 proffsmatcher och blev europamästare 1956 med en knockout i trettonde ronden mot Franco Cavicchi.

Hösten 1958 mötte han VM-tvåan Eddie Machen på Ullevi inför över 53 000 åskådare. Sportbibeln skriver att Machen var storfavorit och hade vunnit sina 24 senaste matcher, men Johansson slog ut honom efter 2 minuter och 16 sekunder i första ronden. Segern gav honom en titelmatch mot Floyd Patterson och det största ögonblicket i svenskens karriär.

Natten Sverige lyssnade

Den 26 juni 1959 stod de i ringen på Yankee Stadium i New York. Johansson var ”underdog”, men i tredje ronden slog han ner Patterson med en kort, kraftfull höger, och domaren Ruby Goldstein avbröt matchen. Slaget fick smeknamn som “Hammer of Thor” och “Ingo’s bingo”. Flamman skriver i en hyllning på 50-årsdagen av segern att mamma Ebba hade följt med till New York och lagade köttbullar åt honom, och att han efteråt firade med fästmön Birgit på ett nattöppet kafé med munkar och mjölk.

Matchen följdes av över tre miljoner svenskar via radion, mitt i natten, och Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungvikt. På Nya Ullevi mötte tiotusentals göteborgare honom, cirka 25 000 enligt uppgifter, och han utsågs till Sports Illustrated ”Sportsman of the Year”. Han är fortfarande den ende svensken som har fått det prestigefulla priset. Men Bragdguldet gick däremot till fotbollsspelaren Agne Simonsson det året.

Ingemar Johanssons meriter:

Klubb	Redbergslids BK (gick med 1945, 13 år gammal)
Amatör	Svensk juniormästare 1949, svensk mästare i tungvikt från 1950. OS-silver i Helsingfors 1952 (medaljen delades ut först 1982)
Proffsdebut	5 december 1952 i Göteborg, KO över Robert Masson
Proffsrekord	28 matcher: 26 vinster (17 på knockout), 2 förluster, båda mot Floyd Patterson
Europamästare	Tungvikt 1956 (KO över Franco Cavicchi), försvar mot Henry Cooper 1957 och Joe Erskine 1958, återtog titeln 1962 mot Dick Richardson
Världsmästare	Tungvikt 26 juni 1959, TKO i tredje ronden över Floyd Patterson, Yankee Stadium, New York
Utmärkelser	Sports Illustrated Sportsman of the Year 1959 (enda svensken), AP:s Athlete of the Year 1959, Hickok Belt, International Boxing Hall of Fame 2002
Sista match	21 april 1963, poängseger över Brian London i Stockholm

Ingo-läsk och Hollywood

Han blev en riktig världskändis. Läsken ”Ingo” togs fram till hans ära, och när han förlorade titeln bytte den namn till ”Zingo”. Han var med i Hollywoodfilmen ”All the Young Men” (1960) som marinkårssoldat, och Sportbibeln har grävt fram en gammal, bortglömd video från 1960 där han sjunger svenska sånger tillsammans med Dinah Shore. Redan då fick Johansson epitetet: “En gång mästare, alltid en mästare”.

Han mötte Patterson ytterligare två gånger. I returmatchen 20 juni 1960 blev han själv nerslagen i femte ronden, och inför matchen hade han sagt att han hoppades att “den där jäkla högern” skulle gå ikväll. Efter första matchen ska Patterson ha sagt: “Jag ska ge dig en retur, du gjorde det för mig”, skriver Flamman i sin text. Trilogin avgjordes 13 mars 1961 i Miami Beach, där Patterson vann i sjätte ronden. Johansson återtog Europatiteln 1962, och sin sista match boxades han 21 april 1963 i Stockholm, innan han lämnade tillbaka titeln och slutade vid 30 års ålder.

Sportbibeln har också skrivit om när han hade “lekstuga” med den unge Muhammad Ali i en sparring 1961, då Ingo bröt efter två ronder. Edna Alsterlind, som i många år var tillsammans med honom, berättade sedan för Dagens Nyheter: ”Anledningen till att Ingemar bröt efter två ronder var att Ali var helt värdelös att sparra med”. Ingemar ska ha sagt till sin tränare: ”Ta väck honom. Det där är ingen träning för mig.”

Sjukdom och sista åren

Efter karriären levde Johansson ett fungerande liv, till skillnad från många andra proffsboxare. Han flyttade till Schweiz, blev kritiserad för skatteflykt och gjorde under 1970-talet kontroversiella uttalanden som gjorde honom ovän med stora delar av vänstern, enligt Flamman. Sportbibeln har också skrivit om hans oväntade hobby, som Edna Alsterlind beskrev för DN: ”Han tyckte jättemycket om att sy”. Hon kallade honom också ”den mest jämställda man jag mött i hela mitt liv”.

Mitten av 1990-talet blev en vändpunkt i ikonens liv. Han drabbades av demens och Alzheimers, som flera källor kopplar till alla slagen mot huvudet, och de sista åren bodde han på äldreboendet Bedagården i Kungsbacka, enligt sajten moggeshemsida. Den 30 januari 2009 dog han, 76 år gammal. ”Han somnade in stilla hemma i sin säng på Bedagården i Kungsbacka”, berättade dottern Maria Gregner för nyhetsbyrån TT, och sonen Tomas var hos honom.
”Pappa har varit dålig i ett år”, erkände hon för tidningen Hela Gotland.

Vasakyrkan fullsatt

Begravningen hölls fredagen 13 februari 2009 i Vasakyrkan i Göteborg. Folk började samlas ett par timmar i förväg, och The Local uppger att över 1 300 personer kom för att ta farväl av Ingo. Sveriges Radio beskrev kyrkan som fylld till bristningsgränsen under ikonnes begravning.

Vid kistan låg vita rosor och liljor, med kransar och buketter runt omkring. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroths krans hade texten ”Du gjorde en hel nation stolt” på mörkvinröda band, skriver Corren, och från hans gamla klubb Redbergslid kom kransen med texten ”Once a champ, always a champ”. Björn Rosengren, hedersordförande i boxningsförbundet, sa att Johansson ”är den störste vi har haft”. Göteborgs kommunalråd Anneli Hulthén sa att han inte bara var en göteborgare utan en idrottsman för hela Sverige, enligt The Local.

Bengt Inghammar talade och tackade familjen för att de släppte in så många i sorgen. Familjen hade förbjudit att filma inne i kyrkan, och SVT sände bara delar av begravningen regionalt. När kistan bars ut var det boxare från Redbergslid som stod för den sista gåvan till klubbikonen. Till tonerna av Frank Sinatras ikoniska låt ”My Way” bars Ingemar ut ur kyrkan till sin sista vila. Efteråt lade många en blomma på kistan. Svenska Olympiska Kommittén skickade blommor, och Raymond Patterson, bror till Floyd, skänkte pengar till Ingos stiftelse, enligt Sveriges Radio.

Ingemar Johansson vilar än i dag på Västra kyrkogården i Göteborg, i familjegraven bredvid föräldrarna Jens och Ebba. Sedan 2011 står också en staty av honom, skapad av Peter Linde, vid Nya Ullevi, där tiotusentals göteborgare en gång hyllade honom efter segern i New York. Pojken som började i Redbergslid 1945 blev alltså buren av Redbergslid 2009, och deras krans sa allt om hans stora gärning som idrottare och människa: En gång en mästare, alltid en mästare.